Urkhole

Jag har kört skolbuss i en vecka nu. Jag hatar att köra buss och jag hatar barn. Jag driver min egen bussfirma, åker runt och plockar upp barnen 5 minuter innan den riktiga bussen kommer.
Nej, skolkortet funkar inte idag heller, det är bara att betala eller så tar du och avlägsnar ditt feta arsle från mitt fordon.
Jag hatar barn, sa jag det? Speciell feta barn, barn som låter som en blåsbälg när de andas och har strumpor i sandalerna. De luktar konstigt, en blandning mellan frityrolja och vanilj. Sa jag att jag ogillar barn? Det tåls att sägas igen, jag hatar barn!
Jag har ett barn själv, en riktig tjockis. Jag har inte bett om honom, man kan säga att han kom med på köpet.
Jag sätter på industrimusik på högsta volymen, musik från Deutschland. Det va bättre på den tiden, då hade barnen disciplin. Men nu slipper jag de äckliga skratten i alla fall.

Jag var trött på att gömma mig. Höll mig gömd i 20 år , det va tid för lite omställningar. Jag packade ihop alla min värdesaker och begav mig uppåt, från Equador till Mexico. Strax innanför gränsen hittade jag ett körkort. Mannen på bilden va ganska lik mig. Carlos, vad är det för namn? 
Jag sökte upp hans adress, spionerade på honom i några dagar och när tiden va inne så tog jag honom. Insåg att han hade vissa drag i ansiktet som fattades på mig, men det kunde jag enkelt ordna själv, då jag har förflutet som läkare.
Han va busschaufför så sen va allt enkelt, gå till stationen, hämta ut en buss plocka upp några personer, köra in i en bergvägg och fejka en minnesförlust. Några veckor där efter fast med ett ganska deformerat ansikte från kraschen var jag Carlos och allt i hans liv va mitt.

Jag hatar barn, vad skulle kunna hända om jag körde ut bussen i skogen och åt upp dem? Ingen skulle väl sakna dem? Jag kanske blir hyllad och älskad av alla i byn? Nä, det känns som en för stor risk. Jag vill inte förstöra för mig nu.

Ligger i katakomberna under skolan, idag ska den brinna. Jag kopplar ur vattensystemet och gör upp en stor eld med allt jag kan hitta. Jag blir nästa tårögd av att se på när skolan slukas av flammorna, detta är konst.
Barnen har ingen skola att åka till, jag behöver inte köra mer buss. Varje gång de bygger upp en ny så förstör jag den på ett eller annat sätt. Fyllde fisk med sprängmedel och släppte ut dom i avloppet en gång, det fungerade bra.

Barnen blir ohyfsade utan skolan, de blir en allt för stor börda för föräldrarna och tvingas till slut att leva på gatan. 
Jag åker runt i min buss på natten och plockar in det ena barnet efter de andra, kör hem och gömmer dem i källaren. Där får de bo, jag utför experiment. Ser hur de reagerar på olika sjukdomar, kyla, hetta, vad som händer om man byter armar mot ben. Grannarna klagar på att de hör skrik på natten. Flyttar verksamheten till en nedlagd militäranläggning lite utanför samhället.
Jag tar de starkaste barnen och utvecklar en supermänniska. 
Skickar iväg dem i bussar runt om i landet för att skapa oordning, kaos och panik. Landet håller på att falla samman. 
Nu kan jag driva min forskning i fred, en människas värde är inte vad det brukade vara. Så jag har fria händer.
Ibland när det blir lite kärvt i kassan extrajobbar jag som busschaufför, det är inte lika tråkig längre. Ibland när det är någon ensam själ på bussen kör jag den till slutstationen och där finns det ingen förbindelse till annat än dödsriket.